Tufft men framåt

Ja,  jag var påväg mot botten i full fart. Sov knappt natten till torsdag, men hade som tur var inbokad träning. Där min tränare pratar lugnt och uppmuntrande. Jag hör vad han säjer, men mitt största problem just nu är att jag tappade kontrollen över min kropp. Det är när rädslan tar över och för att beskriva det så blir kroppen strömförande. Jag skakar bokstavligen och spänner alla muskler. Det är INTE bra!
Jag har post traumatisk stress från min blindtarmsoperation och jag vet att det är det som hänt tidigare, att så fort något tar min kropp tillbaka till den händelsen så upplever jag dödsångest. Med något så menar jag att jag känner något med urinblåsan. 

Det positiva är att jag har lyckats bli lugnare. Jag sov inatt och det är jag så glad över. Jag vet att det är viktigt att jag vänder min sömn fort. Sömn är viktigare än något annat. Jag är lite skakig nu fortfarande men bättre. Jag tänker inte vara själv idag. Tar nog ett par besök :). Att ha någon att prata med hindrar mig från att få panik. Måste göra så här tills kroppen slutar tro att den ska gå i strid. Mitt autonoma nervsystem upplever nämligen fara och därav krampas allt. Kroppen måste inse att faran är över.

  

Mentalträning

Ja, jag har inte så mycket att skriva om och det beror på att hela min hjärna går åt till att hitta bra anledningar till varför jag känner som jag gör i min muskler. Tänka positivt! Min tränare sa, all förändring är bra. Det gör inte superont eller något sånt, men det retar min urinblåsa och då är det tungt.

Det som stör mig mest är att för över 10 år sedan så tog man bort min blindtarm. För det första så sydde de inte ihop mig ok utan jag fick inre blödningar och för det andra så klagade jag direkt på att något låg och irriterade över min blåsa på höger sida nära där min blindtarm suttit. De gjorde ett ultraljud men fann inget utan sa det är nog bara något som är irriterat och det kommer att gå över. Det gick över, men har sedan kommit tillbaka ungefär vart 5 år och nu är det samma ställe igen. Så för mig känns det som att något gick fel vid denna operation. Jag ska till läkaren på måndag och nu känner jag att det är dags att ta upp min operation igen. Han får skicka tillbaka mig till kirurgen i Uppsala där jag opererades. Självklart hoppas jag att allt detta kommer att försvinna innan jag kommer dit, då jag vet att det finns alltid en risk med en operation.

Nog om detta!

Vad blev det till MIDDAG!

Jo, de hade extrapris på fläskytterfilé och det är Oskars favoriträtt och Sara tycker det är ok. Så Fläskytterfilé i ugnen 70 grader (Johnnie fixade) med morötter, palsternacka och potatis i ugn som jag ordnade. Jag älskar morötter och palsternacka i ugn det gör Sara också roligt nog, men potatisen är till Oskar. Ja, Sara äter potatisen också. Sen till mig och Johnnie lite tomater, mozarella och basilika med lite crema de balsamico på. Jag ÄLSKAR den kombinationen, det gör inte barnen.

Det bästa utav allt!? Ingen klagade, alla åt. Johnnie fick inte ens någon matlåda med sig idag.

Det sämsta!? Jag har ingen aning om vad vi ska hitta på till middag idag.

Middagstips…någon?

Vi har slut på mat och jag måste åka och handla, men jag är ingen van kock. Jag vill super gärna lära mig, men vi har två helt olika barn 

 Sara hatar korv, Oskar älskar det, Oskar hatar lax Sara gillar det, Sara älskar oxfilé Oskar kan äta det, men det är rätt så dyrt att äta oxfilé varje dag. Räkor minns jag inte vem som ogillar. Ruccola är pest enligt Sara som i alla fall äter sallad. Oskar kan äta gurka och tomat. Johnnie hatar blodpudding. Alltså jag kan fortsätta i evigheter. Så inte nog med att jag har svårt att hitta recept, det finns alltid något i som någon inte gillar. Så har ni något bra tips på något gott recept så dela gärna med er 😄.

Mina muskler lever fortfarande rövare, det är bättre dock och jag försöker vara tålmodig. Har tränat idag och det känns skönt. Stian min tränare är lugn och förklarar allt för mig. 

Bättre

Halloj igen, jag försvann och det är nog jag. Ni kommer inte kunna läsa här om jag har en sämre dag. Jag vill inte grotta ner mig i det som är dåligt utan då försöker jag allt jag kan med att hålla mig sysselsatt helst inte hemma och bland människor så att jag inte har möjlighet att gräva ner mig i tunga tankar.

Det är tungt med att min skada har vaknat till liv. Det som är jobbigt är att det är alla mina muskler runt urinblåsan som har spänt sig. Innan jag fick svar på att det troligen var muskler så var jag ut och in på alla undersökningar utav urinblåsan som finns. Jag fick även en diagnos om att min blåsa var irriterad och att jag blev kissnödig så fort jag fick något i blåsan. Jag var skeptiskt till den diagnosen då jag hade jättesvårt att kunna säja när jag blev kissnödig, det var så diffust. Så jag sökte vidare då jag själv hade känslan av att det var muskler och efter en röntgen så vet jag att jag är väldigt liten i min buk, så allt som finns där lever trångt.

Nu har alla gamla jobbiga känslor velat bubbla upp så jag har lagt all min energi på att hålla dem nere. Jag mår mkt bättre idag. Det har lugnat ner sig och jag känner mig lugnare. Jag inser att en inflammation i min bäckenleden inte går över på en dag, men att det har blivit bättre känns som en oerhörd lättnad. Så jag hoppas på att vara tillbaka. 

Hålla mig på mattan

Förutom min irriterad höftmuskel så är mycket bra :). Jag har sovit bra inatt igen, inte hela natten utan att jag vaknat till men nästan. Det jag insåg idag var att nu är jag lite som jag var innan jag började arbetsträna. Jag är less på att vara hemma, jag vill ut och jobba, jag är gladare, piggare och min sömn är bättre. Jag vill bara dra igång och varje gång jag gjort det så har jag gjort det för fort, lite som med min höftmuskel när jag mår bra då ökar jag direkt. Jag lovade mig själv förra gången jag drog igång att jag skulle tänka till och sakta ner, det var nära att jag missade det igen.

 

Jag ska till läkaren om 2 veckor och jag hade planerat i mitt huvud allt jag kan tänka mig att göra. Nu inser jag att jag ska ta det lugnt lite till. Jag ska vara glad över att jag är glad, sover, äter och mår bra. Lite som min läkare sa förra gången. Det är som att ditt brutna ben har läkt, men det innebär inte att du kan springa på det.

Det är här jag gör fel HELA tiden. Jag blir rastlös så fort jag får energi och jag måste lära mig att ”sitta still”. Jag måste hitta något att göra som håller min hjärna aktiverad. Lite som när jag broderar, problemet är att jag har inget som jag vill brodera just nu 🙄. Jag skulle vilja sitta och fixa med alla våra fotografier ifrån 10 år tillbaka som vi har i datorn, men problemet är att komma igång. Jag vet inte var jag ska börja och så känner jag mig lite socialt isolerad. Om jag hade någon som satt mitt emot mig och pratade så skulle det kännas roligare.

All den tid som jag inte velat/orkat vara social har kommit ikapp. Jag tror det är mycket det som gör att jag vill dra igång, jag vill träffa människor och umgås. Sen vet jag att även där måste jag akta mig. För social och jag klappar ihop. Den här balansgången har jag mycket svårt för. Det är här jag har snubblat alla andra gånger.

Jobbig dag

I april 2013 testade jag snowboard. Satte mig på mitt bäcken och fick en massa konstiga problem med min kropp. Bålmuskelaturen lade av och jag upplevde mig kissnödig på höger sida. Det tog lång tid innan någon kunde säja vad det var så det var en tung period. Efter diagnosen så har jag tränat och tränat. Bål musklerna är tillbaka, kissnödigheten på sidan nästan helt borta. Jag har förstått att det är en irriterad muskel som jag känner på sidan och upplever som kissnödig då den är irriterad. När jag började springa för tidigt så blev det irriterat igen, men det har oftast gått över på en dag och nu kan jag springa. Nu har jag åkt mkt slalom och jag kände litegrann när vi var där uppmen trodde inte det var så illa, men nu är min höftledsmuskel inte glad och det är många jobbiga känslor som bubblar. Jag känner att det är muskeln den här gången , men all min rädsla som jag kände när ingen visste vad som var fel bubblar liksom inom mig och jag måste fokusera på att vara lugn. Det kommer gå över. Träna är bra så länge det inte är några hårda hopp. Jag känner att när jag tränar så slappnar muskeln av och jag känner den inte längre. Det som är skönt är stödet från min tränare som även är naprapat. Han klämde, vände och vred och konstaterade sen att det är din höftledsmuskel och det är din skada som legat latent, men det kommer gå över. Måste bara ha tålamod.

Helt otroligt!!!

När jag vaknade imorse så var jag väldigt fundersam över vad jag hörde, det lät som om någon pratade eller kanske ett mobillarm. Jag märkte att även Johnnie hörde det och började röra på sig. Han gick upp och jag vände på mig för att sova vidare, jag försöker vila så länge jag kan eftersom mina nätter brukar vara rätt så tunga. När jag sen låg där och somnade om lite lätt så började jag fundera. Vänta nu jag tror att det här är första gången som jag vaknar!!! Jag har inte vaknat och vridit mig, jag har inte tvingat mig själv att få bort en massa jobbiga drömmar. Jag har faktiskt sovit HELA natten tills klockan gick igång!!!

Jag har hela morgonen gott omkring och försökt minnas att jag måste ha vaknat någonstans, men nej. Jag har sovit hela natten och jag gick och lade mig i en ok tid, runt 22-23. Jag känner mig utvilad. Vädret är supergrått och det är mörkt, men när jag var ute med Katie på morgonpromenaden så hörde jag fåglarna, kände dofterna och bara njöt. En del av mig tänkte, berätta inte för någon det kanske är en engångsföretelse, om du berättar så händer det inte igen (skrock). Men så kände jag om det så bara är en gång så tänker jag glädjas så in i bängen, jag tänker låta den underbara känslan av glädje sprida sig i min kropp, jag tänker hoppa och studsa och vara så otroligt glad. Jag minns inte sist jag sov en hel natt. Det är så länge sedan att det är sjukt!

Tack för att du finns!

Jag är oerhört stolt över mig själv, över vad jag åstadkommit, hur långt jag har kommit osv. Det finns många bitar som jag inte har skrivit om och det var mitt val när jag började blogga. Min räddning har varit att hålla mig på den positiva sidan, när jag tänker negativt eller när något tungt händer så försöker jag hela tiden hitta något ljust. Så jag vill inte skriva ner allt för mycket tungt, jag vill inte dras ner i dem tunga tankarna. Med detta skrivet så ska jag säja att jag hamnar där ibland, men då finns han där. Mitt livs stora kärlek, han peppar, han berömmer och ibland håller han bara om mig.

Vi har inte alltid haft det lätt, det sliter på vilken relation som helst när det händer saker hela tiden, men så är ju livet. Jag och Johnnie har gått i parterapi och det är något som jag verkligen kan rekommendera. Vi fastnade liksom i gamla spår. Jag minns att vid vårt andra besök så sa terapeuten till oss ”Ni ligger i varsin skyttegrav och skjuter mot varandra, ni vill samma sak, men ingen av er lyssnar” sen längre fram så kunde vi själva skoja om att vi lagt ner vapnen och kikade upp ur våra skyttegravar och så fortsatte det tills vi helt enkelt klättrat upp och satt och pratade med varandra. Jag är så oerhört tacksam för att Johnnie följde med mig när min terapeut föreslog att vi skulle gå tillsammans. Jag insåg inte då hur vanligt det är att den ena partnern inte vill gå. När mitt försäkringsbolag nekade att betala min rehabträning så stöttade Johnnie mig att fortsätta träna ändå. Det löser sig, det viktigaste är att du mår bra.

Tack för att du finns, jag älskar dig Johnnie!

Till Alla!

Utmattning!

Skam, skam, skam – du klarar ju inget ting, du kanske inte är så himla smart som du trott, alla andra levererar, du har tagit dig vatten över huvudet, hur kunde du tro att du skulle klara den här nivå, loser, patetiskt, vad är det egentligen för mening med livet?Sjukskrivningen kommer som en blixt från en klar himmel. Vadå, är jag sjuk? Nä, jag är bara inte lika bra som andra. Och nu kommer alla förstå vilken loser jag är. Sjukskriven för utmattning? Ja, det vet man ju hur det är med dem. Svaga men fanatiska duktiga flickor som tror att de skulle klara tempot på arbetsmarknaden. Curlar sina barn och maken. Patetiskt. De kommer aldrig tillbaka till jobb på riktigt.

Skam, skam, skam. Skönt att vara i fred men svårt att vara ensam i tystnaden. Vad är vila? Hur återhämtar du dig när tankarna bara mal på om hur det ska bli? Vården är tafatt och rehabilitering är ett fint ord som aldrig känns på riktigt. Sitt i solen. Krama ett träd. Djupandas. Rör på dig. Fundera på dina livsval. Ingen ångrar att de jobbat för lite när det är dags för att dö. Nähä, men pengarna ska ju in. Barnen måste ju äta. Och lånen ska betalas, även om räntan är lika låg som sjukskrivningstalen är höga.

Världen brinner och du orkar knappt gå ur sängen. Folk flyr för sina liv och du undrar vad det är för mening med att leva. Folk svälter och du har ingen matlust. Halva ditt arbetsliv återstår men det är ingen som tror att du på allvar ska komma tillbaka.

Här finns många människors texter om utmattning, den här texten kände jag starkt för. Jag mår inte så dåligt idag, men skammen oj vad den sitter i, oj vad jag kan relatera till dem här tankarna. Det fanns många texter som jag kan relatera till. Som att jag trodde inte det skulle hända mig igen. Jag hade ju koll!

Jag fungerar som alla andra tills någon stressar mig, då blir huvudet helt plötsligt tomt. Hur fan ska jag lösa det? Jag är duktig, jag tycker många saker är roliga att göra, jag kan skapa massor, MEN kom inte och stressa mig där för då stannar allt. Jag vill göra något, jag saknar Formex, alla glada möten all inspiration. Jag vill inte vara hemma och göra ingenting, men jag måste ha en stressfri miljö. Jag bryr mig inte när andra stressar, men jag fixar det inte.

Hemgång

Igår blev inget inlägg då eftermiddagen blev dramatisk. Systers yngsta hund är galen i mat och när hon inte ville äta när vi kom hem så hajade ALLA till. När min syster då känner på hennes magen så är den sprängfylld. Panik utbryter då deras andra hund nyligen haft livmoderimflammation och det är samma symptom. Är det de, då är det bråttom. Vi upptäcker att närmaste veterinär med allt som krävs ligger i Falun, 2 1/2 timma ifrån Kläppen. Beslutet tas fort och vi får packa ut dem alla i ilfart. 

Läget nu är att hennes mage var sprängfylld, men ingen av oss kan se vart hon skulle fått i sig mer mat. Deras andra hund äter också allt och har varit så dålig så vi är alla vana att plocka undan allt. Hon ligger i alla fall kvar hos veterinären med dropp och syrran på hotell i Falun.

Så inga bilder är tagna ifrån igår och nu ska vi tyvärr packa ut oss själva. Här är en bild ifrån en av våra soliga dagar 😊